Statistikskola

Publicerat den 29 september 2021

Vad är löneutveckling egentligen? Varför finns det olika klassificeringssystem för befattningar? Vad är longitudinella data? Detta reder vi ut i statistikskolan!

Innehåll

  1. Löneutvecklingstalet
  2. Löneutvecklingsmått
  3. Klassificeringssystem
  4. Lönesumma & lönebegrepp
  5. Kedjning
  6. Longitudinella data & tvärsnittsdata

1. Löneutvecklingstalet — ett entydigt begrepp?

Löneutvecklingen anger förändringen av medellönen för en population från en tidpunkt till en annan.

Löneutvecklingstalet är inte ett entydigt begrepp utan kan beräknas på olika sätt för att belysa olika frågor. Därutöver ska man vara medveten om att olika datakällor kan ge olika resultat. Orsaken till detta är bland annat att källorna har tillgång till olika typer av grunddata. Vidare kan definitioner variera mellan olika datakällor.

Många gånger ser man löneutvecklingstal för olika sektorer på den svenska arbetsmarknaden publicerade av olika statistikproducenter, och ofta skiljer sig dessa tal åt. Anledningen till att talen skiljer sig åt är dels att de baseras på olika typer av grunddata, och dels att olika statistikproducenter använder exempelvis olika variabeldefinitioner och populationsavgränsningar.

Löneutvecklingstal presenteras ibland uppdelade i avtalsenlig löneutveckling och övrig löneutveckling. Den senare kallas ibland för restpost (Medlingsinstitutet) och ibland för löneglidning (Konjunkturinstitutet). Med avtalsenlig löneutveckling avses vad det centrala avtalet garanterar att ge i löneökningar om sådana siffror finns.

Nu är det emellertid inte alltid meningsfullt att presentera löneutvecklingstal på det sättet. Det har att göra med att de centrala avtalen numera inte alltid anger någon avtalsenlig löneutveckling (så kallat sifferlösa avtal), utan överlämnar helt till de lokala parterna att göra upp.

1.1 — Population och mättidpunkt

När man ska beräkna löneutvecklingstalet görs det för en population. En population består i detta fall av alla individer som har en definierad egenskap gemensam. Populationen kan t.ex. bestå av alla anställda i Sverige, men kan i extremfallet också enbart bestå av en individ. För en arbetsgivarorganisation är det ofta naturligt att begränsa populationen till medlemmarnas anställda, eller anställda inom ett avtalsområde (vid en central avtalsförhandling) eller till ett enskilt företag eller arbetsplats (vid en lokal löneförhandling). Eftersom löneutveckling oftast beräknas med hjälp av data från två tidpunkter måste även tidsaspekten beaktas. Individer har slutat, nyanställts eller bytt befattning mellan mättillfällena. Detta betyder att populationen kan ha ändrat sammansättning mellan tidpunkterna. Dessa eventuella strukturella förändringar som inträffat kommer att påverka beräkningarna.

1.2 — Antal personer, sysselsättningsgrad, årsarbetare och heltidslön

Hur många ingår i en population? Det naturliga sättet att ange detta är givetvis med antalet personer, men i vissa fall används begreppet antal anställningar.

Det kan tyckas vara samma sak men en person kan faktiskt ha flera anställningar. Sysselsättningsgraden anger en persons arbetstid i procent av heltidsarbete. Heltidsanställda har sysselsättningsgraden 100 procent och trekvartstidsanställda har 75 procent och så vidare. När en persons sysselsättningsgrad anges ingår normalt sett inte övertid. För beräkningar av medellön och löneutveckling är också begreppet årsarbetare viktigt.

Om sysselsättningsgraderna för en grupp personer summeras och därefter divideras med 100 erhålls antalet årsarbetare. Man kan säga att man räknar om antalet personer till antal heltidspersoner. Tre halvtider motsvarar följaktligen en och en halv årsarbetare.

Detta betyder att personer får olika vikt beroende på sysselsättningsgraden. Genom att dividera en deltidslön med sysselsättningsgraden och multiplicera med 100 kan en deltidslön räknas om till en motsvarande heltidslön. En lön om 11 000 kronor vid en sysselsättningsgrad på 40 procent motsvarar till exempel 27 500 kronor i heltidslön.

$$\text{Heltidslön} = \frac{11000}{40} \times 100=27500$$

2. Löneutvecklingsmått

I detta avsnitt ges en närmare genomgång av de två vanligast förekommande löneutvecklingsmåtten: kollektiv löneutveckling och löneutveckling för identiska individer. Vidare görs även en genomgång av SÅY-talet som används av BAO och Finansförbundet.

2.1 — Grundprinciper

Löneutvecklingen (löneökningen) anges oftast i procent. För en population jämför man medellönen vid en tidpunkt med medellönen vid en annan tidpunkt. Om medellönen har ökat från 30 000 kr till 31 000 kr blir löneutvecklingen 31 000 ‐ 31 000 = 1 000 kr eller 3,3 %.

$$\frac{1000}{30000}=0,033=3,3\%$$

För den procentuella löneutvecklingen behöver man inte beräkna skillnaden först. Man kan matematiskt visa att det direkt går att dividera den nya lönen med den gamla och sedan minska med 1.

$$\frac{31000}{30000}-1=0,033=3,3\%$$

En löneökning med lika procent till alla innebär högre krontalspåslag för de högre avlönade än för de lägre. Analogt innebär en löneökning där krontalspåslagen är lika för alla en högre procentuell ökning för de lägre avlönade.

Det är viktigt att hålla isär begreppen procent och procentenheter. Om kvinnor som grupp har fått en löneökning på 4 procent och män som grupp har fått en löneökning på 3 procent så skiljer det 1 procentenhet mellan löneökningarna. Att uttrycka sig (vilket är relativt vanligt förekommande) som att det skiljer 1 procent mellan löneökningarna är rent felaktigt då den procentuella skillnaden mellan löneökningarna är något helt annat och kräver att man känner de faktiska löneökningstalen.

2.2 — Kollektiv/okorrigerad löneutveckling

Löneutvecklingen beräknas för en population bestående av alla de individer som har en i förväg bestämd egenskap. Det kan till exempel vara anställda inom en viss sektor.

Som nämnts ovan kan populationen ha ändrat sammansättning mellan mättillfällena, dvs. populationen kan ha fått en annan struktur. Individer har nämligen slutat, nyanställts eller bytt befattning.

Utöver detta kan verksamheten ha förändrats mellan tidpunkterna. Nya uppgifter kan ha tillkommit medan andra kan ha upphört. Dessutom kan det ha skett huvudmannaskapsförändringar, t ex uppköp eller sammanslagningar av företag.

Beräknas löneutvecklingen som förändringen i medellön mellan två tidpunkter utan att beakta eventuella populationsförändringar kallas den för den kollektiva löneutvecklingen, alternativt den okorrigerade löneutvecklingen.

I exempel 1 visas hur strukturella förändringar kan påverka det kollektiva löneutvecklingstalet.

Exempel 1

Vi tänker oss ett företag som består av fem heltidsanställda. I vårens revisionsförhandling fick alla genom den lokala förhandlingen en löneförhöjning på 2 %. Omfattande rationaliseringar har dock inneburit att en av de nu lägst avlönade till sommaren kommer att förtidspensioneras med några månader på grund av arbetsbrist. Frågan är hur denna strukturella förändring kommer att påverka kommande beräkningar av löneutvecklingen.

Lägg telefonen ner eller förstora fönstret för att se innehållet.

Person Ålder Gammal lön Lönepåslag Ny lön
A 24 24 000 kr 2 % 24 480 kr
B 45 27 000 kr 2 % 27 540 kr
C 33 32 000 kr 2 % 32 640 kr
D 54 29 000 kr 2 % 29 580 kr
E 64 26 000 kr Pension
Summa   138 000 kr 114 240 kr
Antal pers   5 st 4 st
Medellön   27 600 kr +3,5 % ⇒ 28 560 kr

Tabell 1 ovan visar de anställdas löner före lönerevisionen samt nuvarande löner. Den kollektiva löneutvecklingen blir:

$$\frac{28560}{27600}-1=0,0348=3,5\%$$

Ingen individ har dock i realiteten fått ut mer än de 2 % i löneökning som det lokala avtalet gett. Skillnaden på 1,5 procentenheter är den så kallade strukturella effekten.

Naturligtvis kan struktureffekten också gå åt andra hållet. Antag att företaget istället löste den nya situationen med att friställa individ C istället för att förtidspensionera individ E. Den kollektiva löneutvecklingen blir nu ‐2,1 %.

Den kollektiva löneutvecklingen är således inte ett mått på hur enskilda individers löner har utvecklats över tid utan snarare ett mått på hur medellönen på ett företag har förändrats. Därför är även begreppet identiska individer viktigt när man beräknar och redovisar löneutveckling.

2.3 — Löneutveckling för identiska individer

När löneutvecklingen för identiska individer beräknas är villkoret att samma individer ska finnas i populationen vid båda tidpunkterna. Nyanställda och avgångna ska alltså inte vara med när löneutvecklingen tas fram. Ibland ställs också villkoret att individerna ska ha samma befattning och kanske också samma arbetsgivare vid de två mättillfällena. Här är befattningsnomenklaturen till stor hjälp även om den ibland bara är ett grovt mått. I övrigt räknar man som vanligt, dvs. beräknar den procentuella ökningen av medellönen.

Genom att mäta löneutvecklingen på populationer med endast identiska individer elimineras många av de viktigaste struktureffekterna. Det är ju samma individer vid båda mättillfällena. Löneutvecklingstalet för identiska individer är normalt något högre än motsvarande utvecklingstal för kollektivet. Det har att göra med att de som slutar under året ofta hunnit längre i karriären samt är äldre än de som nyanställs.

Därmed bromsas normalt löneutvecklingstakten i en population som har personalomsättning. För längre tidsserier blir det oftast stora skillnader i löneutveckling beräknade utifrån hela kollektivet respektive identiska individer. En nackdel med att begränsa populationen till identiska individer är att alla inte kommer med när man mäter löneutvecklingen. Mäter man löneutveckling för identiska individer över längre tidsperioder än ett år försvinner givetvis ännu större andel av populationen mellan mättillfällena.

En konsekvens om populationen begränsas till enbart anställda som återfinns båda tidpunkterna, samt har en oförändrad befattningskod, är att eventuella karriäreffekter elimineras. Detta kan motivera att även löneutvecklingen beräknas för en population som består av identiska individer, men där kravet på samma befattning är exkluderat.

2.4 — Standardberäknad löneutveckling (SÅY)

I den partsgemensamma lönestatistiken som presenteras av BAO och Finansförbundet används ett löneutvecklingsmått som kallas SÅY och är en standardberäknad löneutveckling standardiserad efter ålder och yrke. Standardisering innebär att man justerar för förändringar inom valda variabler som i detta fall är ålder i femårsklasser och yrke (BESTA 123). Vad betyder då detta? Enklast kan detta förklaras genom ett exempel.

Exempel 2

Vi tänker oss ett förenklat litet bankkontor med 7 anställda där två anställda kundmottagare ingår. Kontoret har precis flyttat till andra lokaler och vissa moment av kundmottagandet har effektiviserats. I samband med att en av kundmottagarna går i pension väljer man därför att inte ersätta denne. Däremot anställer man vid samma tidpunkt en ny privatrådgivare. Övriga på kontoret jobbar kvar och samtliga får vid lönerevisionen 2% i lönepåslag.

Lägg telefonen ner eller förstora fönstret för att se innehållet.

Person Yrke Ålder Gammal lön Lönepåslag (%) Ny lön
A Chef 36 44 000 kr 2% 44 880 kr
B Privatrådgivare 45 27 000 kr 2% 27 540 kr
C HR-generalist 55 32 000 kr 2% 32 640 kr
D Privatrådgivare 54 34 000 kr 2% 34 680 kr
E Företagsrådgivare 31 36 000 kr 2% 36 720 kr
F Privatrådgivare 28 Nyanställd - 30 000 kr
G Kundmottagare 40 22 000 kr 2% 22 440 kr
H Kundmottagare 65 21 000 kr - Pension
Summa     216 000 kr 228 900 kr
Antal pers     7 st 7 st
Medellön     30 857 kr +5,97 % ⇒ 32 700 kr

Eftersom samtliga som ingick i årets lönerevision fick 2% påslag kan man snabbt konstatera att löneökningen för identiska individer blev 2%. Den kollektiva/okorrigerade löneutvecklingen hamnar dock på 6,0 % och här ser man att den strukturella effekten på 4 procentenheter uteslutande beror på att man tappat en lägre avlönad kundmottagare men istället fått in en högre avlönad privatrådgivare. Sammansättningen av personalen har ändrats och det är detta som påverkar löneutvecklingstalet. Vill man beräkna en löneutveckling rensat från strukturella förändringar i populationen kan man använda SÅY-metoden som i detta fall beräknar medellöneutvecklingen med antagandet att samma fördelning över yrken råder från ett år till ett annat.

Exakt hur detta sker rent matematiskt kommer vi inte att gå in på nu men det kan kort förklaras som att när medellönernas förändring per yrkesgrupp och åldersgrupp beräknas antas samma antalsfördelning från ett år till ett annat.

I exemplet ovan innebär detta att man beräknar den kollektiva/okorrigerade löneutvecklingen med antagandet att antalet kundmottagare och privatrådgivare inte förändrats mellan åren. Görs detta blir den standardberäknade löneutvecklingen istället 2,1%. Det är dock viktigt att komma ihåg att detta är ett teoretiskt värde.

2.5 — Kollektiv/okorrigerad löneutveckling eller löneutveckling för identiska individer?

Vilken information ger oss den bästa bilden av löneutvecklingen? ‐ den kollektiva löneutvecklingen eller löneutvecklingen för identiska individer? Svaret är att det beror på vilken fråga man vill ha svar på. Ibland är det önskvärt att beräkna båda måtten eftersom de två kompletterar varandra. Allmänt sett är den kollektiva löneutvecklingen enklare att beräkna, och är ofta det enda möjliga beräkningssättet vid jämförelser mellan sektorer. Samtidigt ska man komma ihåg att den kollektiva löneutvecklingen kan vara mycket svårtolkad på grund av strukturella förändringar. Även om man använder SÅY eller ännu mer avancerade standardiseringsmetoder är det fortfarande mycket svårt att fånga in alla typer av strukturella förändringar.

För en arbetsgivare eller en samhällsekonomisk analytiker kan den kollektiva löneutvecklingen vara den mest intressanta eftersom denna (tillsammans med uppgifter om antalet anställda) anger de sammantagna kostnaderna för arbetskraften. För en enskild individ eller en lönesättande chef är förmodligen informationen om löneutvecklingen för identiska individer mer intressant då man kan jämföra anställdas utfall. För en arbetsgivare finns dock skäl att beräkna båda måtten, eftersom man dels vill kunna utvärdera avtal och dels vill kunna ha ett mer kollektivt perspektiv på löneutvecklingen.

3. Klassificeringssystem

För att kunna beskriva lönestruktur och löneutveckling på arbetsmarknaden är det viktigt att kunna gruppera grunddata. För gruppering efter arbetsuppgifter finns det olika klassificeringssystem eller nomenklaturer. Dessa klassificeringssystem skiljer sig åt. Orsaken till detta är att sektorerna inte ser likadana ut och har olika krav på statistiken.

3.1 — BESTA, Syfte och uppbyggnad

Lönesystem som bygger på individuell lönesättning och lokal förhandling skapar behov av statistisk information om löneläget för olika slags arbete. Mot denna bakgrund har BAO och Finansförbundet gemensamt för bankområdet utvecklat tillämpningen av Befattningsgruppering för statistik (BESTA) – ett system som byggs upp av arbetsuppgifternas inriktning och svårighetsgrad. Befattningar i BESTA beskrivs med en femsiffrig kod där de två första siffrorna pekar på arbetsområde. Den tredje siffran beskriver svårighetsnivån i arbetet (1 -6), den fjärde pekar på om tjänsten är en chefsbefattning eller inte.

Sista siffran är en yrkesspecificering inom arbetsområdet. Varje individ som ingår i lönestatistiken har en fullständig BESTA-kod. BESTA infördes år 2004 som indelningsgrund i den partsgemensamma lönestatistiken.

2008 förändrades indelningen av yrkesspecificeringen i BESTA-koden. Även Arbetsgivarverket (statliga myndigheter) använder en version av BESTA. Mer information om BESTA och dess uppbyggnad finns i avtalskommentaren BESTA.

3.2 — Övriga lönesystem

I den offentligt producerade lönestatistiken är “Standard för Svensk YrkesKlassificering” (SSYK) den viktigaste nomenklaturen och denna gäller för hela arbetsmarknaden. SSYK har en grövre uppbyggnad än de olika parternas klassificeringssystem och många av de arbetsbeskrivningar som finns inom BESTA tvingas oftast rymmas inom en eller ett fåtal SSYK-koder. Här byggs yrkesstrukturen upp med betoning på utbildning och kvalifikationer. En annan orsak till att SSYK ofta används är att den är jämförbar med den internationella yrkesnomenklaturen ISCO.

4. Lönesumma och lönebegrepp

Lönesumman är summan av de utbetalda lönerna för en population. Begreppet kan definieras på olika sätt beroende på syftet. Det är viktigt att tänka på vilket lönebegrepp som avses.

Lönesumman är summan av de utbetalda lönerna för en population. Begreppet kan definieras på olika sätt beroende på syftet. Det är viktigt att tänka på vilket lönebegrepp som avses. Lönebegreppet kan vara ”smalt” och enbart innefatta månadslön inklusive eventuella fasta tillägg, eller det kan vara bredare och då även inkludera provision, förmåner etc. Här är det också viktigt att skilja på överenskommen och utbetald lön. Exempelvis kan en individ med en överenskommen lön på 30 000 kr per månad få en avsevärt lägre lön utbetalad en månad om individen under månaden varit sjukskriven från arbetet.

Under ett helt arbetsår är det nästan alltid så att överenskommen lön och utbetald lön är på olika summor. Inom BAO räknas den partsgemensamma statistiken på lönebegreppet överenskommen grundlön (uppräknad till heltid) inklusive fasta tillägg men exklusive övriga tillägg om inte annat specificeras. Andra intressenter (Statistiska Centralbyrån, Medlingsinstitutet, Konjunkturinstitutet, Finansdepartementet m.fl.) räknar på bredare lönebegrepp, där åtminstone rörliga tillägg ingår. Här utgår man också ibland från den utbetalda lönen för vissa grupper.

I vissa situationer är det även önskvärt att bredda lönebegreppet ytterligare genom att även inkludera arbetsgivaravgifterna i beräkningarna – avgifter som främst ska täcka kostnader för försäkringar och pensioner. Dessa avgifter varierar mellan sektorerna samt mellan arbetare och tjänstemän, men är i storleksordningen 40 – 50 procent av lönen. Större delen av avgiften är bestämd enligt lag och en mindre del är avtalsstyrd. Ett bredare lönebegrepp är mer samhällsekonomiskt intressant, då man kommer närmare arbetsgivarnas totala kostnader för arbetskraften.

Det betyder att olika statistikproducenter kan presentera olika löneutvecklingstal för samma grupper. När man beräknar löner och gör lönejämförelser är det viktigt att ha i åtanke att man alltid måste ställa individens lön i förhållande till sysselsättningsgraden. Det är även viktigt att komma ihåg att det nästan alltid har skett någon form av uppräkning till heltid för de individer som arbetar deltid. Utan detta blir det svårt att göra adekvata jämförelser. Detta är en skillnad mot när exempelvis Konjunkturinstitutet beräknar arbetskraftskostnader, i detta fall är man enbart intresserad av den faktiska kostnaden för en anställd.

4.1 — Medellön

När medellönen ska beräknas är det viktigt att man beaktar att sysselsättningens omfattning påverkar den utbetalade lönen. Antag att populationen innehåller fem personer där två arbetar deltid.

Exempel 3

Lägg telefonen ner eller förstora fönstret för att se innehållet.

Person Månadslön Sysselsättningsgrad Heltidslön
A 35 000 kr 100 % 35 000 kr
B 32 000 kr 100 % 32 000 kr
C 24 000 kr 75 % 32 000 kr
D 29 000 kr 100 % 29 000 kr
E 15 000 kr 50 % 30 000 kr
Två metoder kan användas

Metod 1: Medellönen vägd med sysselsättningens omfattning
Den första metoden innebär att man räknar på årsarbetare istället för antal personer. Detta betyder exempelvis att två anställda med halvtidsanställning summerar till en årsarbetare. Medellönen blir då vägd i proportion till sysselsättningens omfattning.

Lägg telefonen ner eller förstora fönstret för att se innehållet.

$$\text{Medellön}=\frac{\text{Lönesumma}}{\text{Antal årsarb.}}=\frac{35000+32000+24000+29000+15000}{4,25}=\text{31764}$$

Metod 2: Löner uppräknade till heltid
Den andra metoden innebär att man först räknar upp de deltidsarbetandes löner till heltidslöner. Den nya lönesumman divideras därefter med antalet personer.

Lägg telefonen ner eller förstora fönstret för att se innehållet.

$$\text{Medellön}=\frac{\text{Lönesumma}}{\text{Antal årsarb.}}=\frac{35000+32000+32000+29000+30000}{5}=\text{31600}$$

De här två metoderna för att beräkna medellön — vägd med sysselsättningen eller med alla uppräknade till heltid ‐ ger följaktligen olika värden på medellönen. Det beror på att den första metoden ger större tyngd till de heltidsanställda, medan den andra ger alla anställda samma vikt. Normalt sett blir den första medellönen en aning högre än den andra. Detta beror på att deltidsavlönade ofta har en lägre heltidslön. Det är inte självklart vilket beräkningssätt som har företräde framför det andra. Metod 1 betonar till skillnad från metod 2 att lönens storlek bl a beror på arbetstiden. Den första metoden är också nödvändig för att beräkna arbetsgivarnas kostnadsökningar rätt — hur mycket lönekostnaderna ökat per årsarbetare.

Med metod 2 värderar man alla individers lönepåslag lika oavsett sysselsättningsgrad. Individerna ska därmed väga lika tungt i medellöneberäkningen. Avtal kan styra beräkningssättet i parternas statistik. Avslutningsvis kan nämnas att Statistiska Centralbyrån (SCB) räknar medellöner med båda metoderna. För löneutvecklingstalet spelar det emellertid liten roll vilken metod man väljer, så länge man beräknar båda medellönerna med samma metod. Löneutvecklingstalet blir ofta det samma. När BAO och Finansförbundet fastställer genomsnittslöner och löneutvecklingstal viktar man alla anställda lika tungt och tar således inte hänsyn till sysselsättningsgraden.

4.2 — Medianlön

Medianlönen är den lön som ligger precis i mitten av alla löner när dessa är rangordnade från högsta till lägsta, vid jämt antal observationer i en population är medianlönen medelvärdet av de två mittersta observationerna. Således är medianlönen den lön i en datamängd där hälften av populationen har en högre lön och hälften har en lägre lön. Både medellön och medianlön är vanligt förekommande mått för att beskriva genomsnittslöner i en population. Det finns inget rätt och fel i valet mellan dessa, emellertid ska man beakta skillnaderna.

Medellönen påverkas av samtliga löner i en population, då den är ett genomsnitt av dessa, och kan således påverkas av extrema värden. Medianlönen å sin sida värderas inte av andra löners storlek än den mittersta. Eftersom medianlönen enbart är ett värde av den mittersta lönen kan medianlönen inte användas vid beräkning av exempelvis procentuella löneökningar. Kort kan man hävda att medellöner är ett bättre mått när man vill beräkna löneutveckling och medianlöner är ett bättre mått när man vill beräkna lönespridning.

Exempel 4

Ett litet företag med fem anställda genomgår en lönerevision där samtliga får en löneförhöjning på mellan 100—5 000 kr.

Person C som enbart fått 100 kr i löneförhöjning är samtidigt den individ i populationen som har den mittersta lönen tillika medianlönen vid båda mättillfällena.

Detta betyder att medianlönen höjts med 100 kr eller 0,03% mellan mättillfällena. Den kollektiva löneutvecklingen har samtidigt varit 1 920 kr eller 6 procent, vilket tydligt illustrerar varför inte medianlönen inte ger en rättvisande bild att en populations löneutveckling.

Lägg telefonen ner eller förstora fönstret för att se innehållet.

Person Gammal lön Ny lön
A 28 000 kr 28 500 kr
B 30 000 kr 31 000 kr
C 31 000 kr 31 100 kr
D 36 000 kr 41 000 kr
E 37 000 kr 40 000 kr
Medellön 32 400 kr 34 320 kr
Medianlön 31 000 kr 31 100 kr

Löneskillnader i stora populationer tenderar att vara snedfördelade i den bemärkelsen att ett antal personer i en population har löner som är väldigt mycket högre än medellönen medan få eller ingen person har löner som kraftigt understiger medellönen. Inom bankbranschen är detta tydligare än i många andra branscher. I en population där medellönen är 30 000 kr kan ingen teoretiskt ha en lön som understiger medellönen med mer än 30 000 kr då det är omöjligt att tjäna negativa tal, i realiteten finns inga löner som understiger 18 800 kr som är minimilönen enligt avtal.

Dock kan individer ha löner som överstiger medellönen mångdubbelt. Detta resulterar i att medianlönen i en population allt som oftast är lägre än medellönen då medianlönen inte tar hänsyn till storleken på löner utan enbart tar hänsyn till storleken på den mittersta lönen (eller medelvärdet av de två mittersta lönerna vid jämnt antal observationer i en population).

4.3 — Spridningsmått

Även om genomsnittslöner är det värde man oftast talar om gällande löner är det också viktigt att ha information om lönespridningen. En medellön på 30 000 kr avslöjar inte om samtliga individer i en population har en månadslön på 30 000 kr eller om lönen varierar kraftigt mellan individerna i populationerna. Det vanligaste och bästa sättet att mäta lönespridningen på är med hjälp av percentiler vilket är samma beräkningsprinciper som för medianen. Percentillönerna är de sorterade heltidslönerna uppdelade i hundra delar, med lika många löneobservationer i varje. Den 10:e percentilönen är den lön som har egenskapen att 10 procent av alla löner är samma eller lägre än denna lön.

På motsvarande sätt är den 90:e percentilen den lön som har egenskapen att 90 procent av alla löner är samma eller lägre än denna lön. Medianen är således samma sak som den 50:e percentilen där 50 procent av alla löner är lika med eller lägre än denna lön. Oftast ser man uttryck i termer av kvartiler, nedre kvartil eller övre kvartil, detta helt enkelt den 25:e percentilen och den 75:e percentilen. Att beräkna percentiler förutsätter dock att populationen är av en viss storlek. Att prata om den 10:e percentilen i en population av exempelvis 10 personer är inte statistiskt motiverat då det i detta fall enbart blir den individ med lägst lön man syftar till.

5. Kedjning

Kedjningseffekter uppträder när man beräknar löneutveckling över en längre tidsperiod med flera procentuella ökningar. Den totala ökningen blir större än summan av ökningarna. Detta kallas ibland också ränta‐på‐ränta‐effekt.

Exempel 5

Antag att medellönen för ett kollektiv är 30 000 kr och att ett nytecknat treårigt avtal som innehåller tre revisionstillfällen ger vardera 3 %, 2 % respektive 1 %

Den totala löneökningen blir då inte 3 + 2 + 1 = 6 procent av 30 000 kr (1 800 kr), utan 6,11 procent av 30 000 kr (1 833 kr).

Det kedjade löneutvecklingstalet är följaktligen 0,11 procentenheter högre än det okedjade. Orsaken till detta är att löneökningen andra året beräknas på en högre lön än vad som gällde det första året osv.

Den totala löneökningen efter tre år kan räknas ut steg för steg:

  • Första året:
    3 procent av 30 000 kr = 900 kr. Ny lön = 30 900 kr
  • Andra året:
    2 procent av 30 900 kr = 618 kr. Ny lön = 31 518 kr
  • Tredje året:
    1 procent av 31 518 kr = 315 kr. Ny lön = 31 833 kr

Den totala löneökningen för perioden blir då:

$$\frac{31833}{30000}-1=0,0611=6,11\%$$

Det finns en enklare metod att beräkna detta. Dividera först respektive procenttal med 100 och lägg till en etta. Multiplicera därefter dessa nya tal med varandra.

Den kedjade utvecklingstakten blir då:

$$ 1,03\times1,02\times1,01=1,0611$$ $$1,0611=6,11\%$$

6. Longitudinella data och tvärsnittsdata

Löneutvecklingen över en livstid — eller i alla fall under en längre tid — kan illustreras med hjälp av longitudinella data.

Här finns uppgifter för samma personer under ett flertal år. Detta kan bland annat vara viktigt vid pensions‐ och livränteberäkningar men det är uppenbarligen inte lätt att finna data för detta ändamål. I praktiken kan man göra goda uppskattningar genom att kedja årsvisa beräkningar av löneutvecklingen för identiska individer. Det är dock viktigt att komma ihåg att denna kedjning inte resulterar i en faktisk löneutveckling för identiska individer.

Det är enbart mellan ett år till ett annat som löneutvecklingen kan betraktas som identisk i detta fall. Kedjas löneutvecklingen för år 1, 2 och 3 är det logiskt sett inte nödvändigt att samma individer förekommer i populationen år 1 och 3 om detta krav inte är ställt då identiska individer enbart matchas från ett år till ett annat.

Beräkningen kan dock utföras så att det enbart rör sig om individer som finns i populationen samtliga år som studeras men detta medför att populationen minskar avsevärt varje år genom pensioneringar och individer som byter tjänst etc.

En annan metod är att utnyttja tvärsnittsdata som till skillnad från longitudinella data inte innehåller en tidsserie, utan istället utnyttjar att individer i flera åldrar ingår vid mättillfället. Då får man dock en underskattning av löneutvecklingen, vilket går att visa matematiskt.